Den 1/6 Fredag: det var en speciell och sorglig dag.
Efter en cirka 2 timmar lång färd från Frýdek-Misték så såg vi för första gången de stora tegelhusen som under tiden 1940-45 varit en av världens grymmaste platser det ökända Auschwitz. Bussen ficka stanna på en stor parkering medan vi gick intill området. Vi träffade genast våran svensk-talande guide som var jättetrevlig och vi fick diverse utrustning, såsom hörlurar och en radiomottagarem, så att vi kunde höra guiden även fast vi inte såg henne. Det blev två grupper en tjeckisk och en svensk grupp, och rundvandringen började. Vägen ledde oss genom den berömda skylten som lyder "Arbeit macht frei" och där började historien om dagen i Koncentrationslägret.
Auschwitz var ju inte det största av lägrena i Krakow- området, men man kunde verkligen känna, och till viss del leva sig in hur instängt det måste varit för fångarna. För de som inte varit där under perioden 1940-45 är det helt omöjligt, oavsett hur mycket böcker man läst eller hur mycket man hört eller forskat, att förstå hur hemskt det måste ha varit. Man kan närma sig historian nu men aldrig riktigt veta.
De små vägarna, som förstås var gjorda av judiska slavar eller krigsslavar, ledde oss från hus till hus. Allt såg likadant ut överallt, röda tegelhus men galler för fönstrena, så utan skyltar och vår guide skulle det varit omöjligt att orientera sig igenom området.
Vi gick in i många av husen där museét hade utställningar som visade ägodelar, bilder, dokument och till och med tonvis med äkta människohår från de stackars fångarna. Vi blev chockade över vad människor kan göra med varandra. Den känslan trängdes på extra mycket när vi hörde berättelser om, främst, Joseph Mengeles experiment för att få fram den "äkta" ariska människan. Vi fick se prov på den fattiga mängden mat som de led av, och bilderna på männsikor i 30-års åldern som vägde runt 30 kilo var för hemska för att man vill tro det. Hur kan människor gå så långt? Man vill egentligen inte veta, man vill inte tro på det som hänt i lägrena. Men det har hänt och därför är det viktigt att vi aldrig glömmer. Att glömma, efter en lång och intressant guidning som denna kommer inte på tal.
Över en miljon mäniskor dog i lägren i Krakow-området och de blev registrerade, men de som direkt skickades till gaskamrarna direkt efter de anlände i boskapsvagnar var många. De människorna blev inte registrerade, så mörkertalet av offren är stort.
Efter en kort rast för fika och vila for vi iväg igen, denna gång till ett av de största koncentrationslägrena i Europa, Auschwitz-Birkenau. Det var ett förintelse/arbetsläger, Auschwitz däremot var mer ett administrativt och mindre förintelseläger.
Vår guidning där blev inte lika noggrann och djup eftersom det lägret, på ungefär 140 hektar, skulle ta lite längre tid än vi behagade. Därför blev det en rundtur där vi såg många av gaskamrarna och ugnarna. Även en Judisk grupp var där men blommor, musik och flaggor för att sörja och hedra alla offren i Birkenau. Vi fick även se en boskapsvagn som en gammal man, som varit i Birkenau, skänkt till museét om de där berättade hur han såg sin far dö händerna på nazisterna.
Det var verkligen en tråkig dag. Guidningen var suverän men samtalsämnet vägde tungt på alla besökare. Aldrig i dessa 9 skolår har vår klass varit så tyst under en hel dag, som denna. Innan hörde vi en del opassande ord och vitsar, men när dagen var slut och ända fram till idag (3/6) har jag inte hört något som helst om själva vistelsen i Helvetet På Jorden - Auschwitz.
- Hans och Dag- Klass 9
